Gripande körkonsert med Schola Chantorum
MUSIK: Musikalisk magi i Trefaldighetskyrkan

Den norska kammarkören Schola Cantorum bjöd i fredags på en oerhörd musikupplevelse i Trefaldighetskyrkan. Dirigenten Tone Bianca Sparre Dahl skapade musikalisk magi med en kör som lyfte sin klang som en krona av sällan skådad skönhet och gripande uttryckskraft. Det verk av Karin Rehnqvist man uruppförde fick ett ståtligt dop!
237
Skriv ut artikeln Rätta fel
Kören Schola Cantorum har starka kopplingar till Norges Musikhögskola. Den startades av Knut Nystedt 1964 och har sedan 2002 letts av köresset Tone Bianca Sparre Dahl, som tagit kören till toppen med priser och skivinspelningar som följd. De har alltid modern musik på programmet.

Något förvirrande för publiken öppnade man oannonserat med andra numret på programmet: Pierre Villette Hymne à la Vierge från 1954. Stycket som är skrivet som en motett för dubbelkvartett är inte modernistiskt i stilen men en varm Mariahyllning med färgrik harmonik som funnit både utövare och publik. Den sjungs numera ofta trots att Pierre Villette (1926-98) inte hör till de mer namnkunniga franska tonsättarna.

Dynamisk komposition
Tone B Sparre Dahl leder uruppförandet av Karin Rehnqvists musik; kören spridd över hela kyrkan. Några står till och med bakom dirigenten!SVERKER MAGNUSON
Frank Martins Kyrie för dubbelkör som följde, är en dynamisk komposition som med stark känsla för textens bottnar gestaltar mässans bön i melodiska slingor som flätar sig om varandra och i kraftfulla protuberanser slungar rop om undsättning mot valven.

Den magiska körklangen steg och sjönk; än var konserten på väg mot himlen, än vände den ett förstående öga mot inre plågor, sorg och mörker, än gav den lisa åt kramade hjärtan. Musiken fällde och torkade tårar, knöt och öppnade strupar. Religionens tröst och sinnebilder som hos Dvoraks Stabat Mater från1876 och Mozarts Dies Irae ur Requiem och O sacrum convivium (1956) av Villette, bröts mot stämningar hos en symboliskt verkande Dröm för vintern av Frank Havrøy från 2015; de eviga frågorna gick i dagen likt klippöar i ett odlingslandskap.

Uruppförande

Av Karin Rehnqvist (1957-) uruppförde man ett storverk från 2015: When I close my eyes I dream of peace. Rehnqvist använde kreativt fristående fonem som klanglig grund för en stämning av ”pax huminibus” och lät språket födas ur denna uråldriga önskedröm, lika gammal som kriget. Arketypiska klanger, insamlade ekon av Stintornas rop i fjällen kom allt närmre under musikens gång. Körens rörelse i rummet fördjupade musiken som ett naturfenomen och en kyrka i sig själv, för att landa i högst levande lockrop, nu bemängda med drömmens längtande undertoner: Fred! En fantastisk musik!

James MacMillan f 1959 lät höra sin A Childs Prayer från 1996. Solister till kören var Synnøve Sætre och Maria Dale Johannessen.

Mixad stil

Här var tiden och samhället tydligt närvarande, och stilens mix av melodiradio och katedral lyfte fram barnets bön med en intensitet som passerar alla försök att tala, förstummar skrivandet; fullständigt osentimentalt växte musiken som en klump i halsen. En känsla som Julian Skar (1981-) förlöste i sin trolska tonsättning Å ikkje høyramed regntrummor, regnrör idiofoner av skiftande slag och hemligt och dramatiskt använda röster. Ett sorgespel inspirerat av Marie Tryti Vennerøds dikt. Det var som att få sin sorg evigt förflyktigad i vinden, schamanens utandning…

And death shall have no dominion (1977) av Sverre Bergh var en musikalisk fantasi över Dylan Thomas text, som i en sentens förtätade konsertens tematik; lyfte anden och rätade ryggarna. Det knakade i den välbesatta kyrkan. Föryngringens mirakel sjöng i kroppen. Extranumret av Martin Ødegaard- en modern tolkning av Kristallen den fina – gav med ungdomlig målarlust melodins gamla konturer den nya världens frimodighet åter.

Sverker Magnusson